paintedbynumber.blogg.se

Så vem är jag?

Vi drar den enkla faktan först. 
Mitt namn är Denise, jag bor i en stad som varken är liten eller stor vid namn Motala, precis vid vättern. På sommaren har vi Varamon, där jag knappt spenderar någon tid. Jag är arton år gammal, går mitt sista år på i gymnasiet med inriktning på samhäll/kultur och peppar inför studenten. Jag har en mamma, och en pappa som vilken annan människa på denna jord. Jag har även en lillebror som jag tycker om väldigt mycket. Jag räknar även min pappas flickväns fyra barn till mina syskon. Efter gymnasiet planerar jag att flytta till Västerås, gå på Mälardalenshögskola och läsa Beteendevetenskap. Jag planerar att börja om, och rymma på äventyr till stora staden Stockholm lite då och då. 

Jag är som vilken annan tonåring som helst, präglad av osäkerhet. Jag tycker om att uttrycka mig i ord, men finner det svårare än någonting annat. Jag tycker även om att uttrycka mig i vackra bilder, för det är simplare. Jag använder té, kyssar, böcker, att ha en blyertspenna i min hand, se på tusentals tv-serier såsom The Vampire Diaries och Grey's Anatomy, katter, vin rakt ur flaskan och sångtexter (väldigt gärna Håkans) som rehabilitering. Sommarnattspromenader är även en stor favorit, och jag älskar att gå på bio.
Vintern tycker jag däremot inte om, och att pulsera genom decimenter lång snö skippar jag helst. Jag är inget större fan av komedifilmer, inte heller tv-spel faller mig i smaken. Jag äter inte fisk i några större mänger, men jag älskar allting som har med frukt att göra. Pastellfärger faller mig också i smaken, och sådant som svart och vitt har jag börjat vilja slänga i väggen mer och mer. Jag vill vara färgglad. Jag är usel på att städa, och mitt tédrickande syns ofta genom ett tusentals tékoppar på mitt skrivbord. Jag älskar även rött läppstift.

 

Jag har en fin vän vid namn Alice, och även en fin vän vid namn Hammer, det finns även en vid namn Cornelia. De är alla fina. De har även bestämt sig för att bo i Stockholm, Norrköping respektive Karlstad, så jag måste erkänna att de bor för långt bort. Speciellt eftersom det där med buss och tåg skrämmer mig. 

Det finns en skog, i den är skogen finns det en stuga. En liten stuga, den är röd, som vilken annan stuga som helst.
Stugan har små söta fönster, vita. Vanliga. Tråkiga kan man nog kalla dem.
I den här stugan, finns det två människor. En pojke, med askblont hår, det lockar sig och faller i hans ögon. Bruna ögon, ett snett leende med perfekt raka tänder. Även en flicka finns, hon har långt hår, det är brunt men skiftar i grönt efter en misslyckad färgning. Hennes tänder är också perfekta, men hon gömmer dem bakom sin hand då hon skrattar. Hon är blyg. Han är inte blyg. De skrattar.

Han tar ett steg närmre, hon tar ett steg bakåt. Båda är nervösa, de andas tungt. Hon bakar in i vägen, han stiger närmare. Hon med sin rygg mot vägen, han med sin bröstkorg mot hennes. Deras andetag andas i takt, med varandra. Deras hjärtan bultar, i takt med varandra.
Hon andas hektiskt, nervositeten skenar i hennes blodådror som om det vore ett lopp om livet. Livet.
Han lyfter sin arm, lägger den på hennes midja, lyfter den ytterligare, lägger sin handflata mot hennes bröst. De är lagom, varken stora eller små. De passar perfekt, i hans hand. De tittar på varandra, bruna ögon i gröna ögon.
De säger ingenting, för ord behövs inte. Omgivningen talar för sig själv. Hennes fingrar berör hans kind, hennes fingrar gräver ner sig i hans hår. Han böjer sig framåt, det är bara centimeter kvar, tills deras läppar möts. Nu möts deras läppar, för första gången, på en evighet. Hans skägg, kittlar hennes haka. Hon slutar aldrig vara nervös.