En skog, en stuga,
Det finns en skog, i den är skogen finns det en stuga. En liten stuga, den är röd, som vilken annan stuga som helst.
Stugan har små söta fönster, vita. Vanliga. Tråkiga kan man nog kalla dem.
I den här stugan, finns det två människor. En pojke, med askblont hår, det lockar sig och faller i hans ögon. Bruna ögon, ett snett leende med perfekt raka tänder. Även en flicka finns, hon har långt hår, det är brunt men skiftar i grönt efter en misslyckad färgning. Hennes tänder är också perfekta, men hon gömmer dem bakom sin hand då hon skrattar. Hon är blyg. Han är inte blyg. De skrattar.
Han tar ett steg närmre, hon tar ett steg bakåt. Båda är nervösa, de andas tungt. Hon bakar in i vägen, han stiger närmare. Hon med sin rygg mot vägen, han med sin bröstkorg mot hennes. Deras andetag andas i takt, med varandra. Deras hjärtan bultar, i takt med varandra.
Hon andas hektiskt, nervositeten skenar i hennes blodådror som om det vore ett lopp om livet. Livet.
Han lyfter sin arm, lägger den på hennes midja, lyfter den ytterligare, lägger sin handflata mot hennes bröst. De är lagom, varken stora eller små. De passar perfekt, i hans hand. De tittar på varandra, bruna ögon i gröna ögon.
De säger ingenting, för ord behövs inte. Omgivningen talar för sig själv. Hennes fingrar berör hans kind, hennes fingrar gräver ner sig i hans hår. Han böjer sig framåt, det är bara centimeter kvar, tills deras läppar möts. Nu möts deras läppar, för första gången, på en evighet. Hans skägg, kittlar hennes haka. Hon slutar aldrig vara nervös.